det är det där med att få veta varför jag mår som jag mår
är det lättare om det finns en diagnos på det?
eller är allt skit en reaktion på livet? att om man stoppar allt i ryggsäcken så blir den för tung till slut?
tror någonstans att om någon berättar för en att du mår så här pga av de å de å de å de så är det lättare att acceptera
fast att acceptera att livet har varit tufft är kanske lika lätt , har ingen aning har inte kommit till den punkten än
hur tar man beslut fattade på långsiktigt mående? när kortsiktigt är så mycket lättare
ibland vill jag bara skrika rakt ut, fatta någon snäll fatta
men om man är som en mussla och precis har börjat berätta är det kanske inte så lätt att få människor att förstå
har i allfall haft en bra eftermiddag och mår mycket bättre nu,
niklas du kommer bli en fantastik präst en dag och är en superpappa låt ingen annan komma och säga något annat till dig
underbart att ha dig som kusse
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar